Tiden sätter ihop det varje gång, det finns alltid där.
Det finns överallt, jag vill inte vara tydlig.
Varje ord jag hör får mig att tänka tillbaka.
Det har betytt mycket för mig men nu har jag ändå mitt.
Jag vet inte hur jag ska ta det är helt förvirrad.
Det är så svårt, det är som att jag måste välja.
Ska inte säga att jag älskar det eller att jag hatar det.
Känns så fel för det är som en hemlighet men samtidigt inte.
Men allt gör mig inte ledsen eller glad utan orolig.